Och så var de bara fyra kvar. Inte de fyra som man hade förväntat sig. Det har sannerligen varit en oanad utveckling på turneringen. En katt har smugit in bland hermelinerna i form av Peru. Gruppvinnarna Colombia och Uruguay fick båda ge sig i kvartsfinalerna och det i gruppspelet stundom sämsta Argentina man sett under ett par decennier har vunnit två raka och tagit sig till semifinal.

Tre av fyra kvartsfinaler slutade mållöst och därefter kör man straffar direkt i Conmebol under kvartsfinalerna. I semi och final är det dock förlängning 30 min om det är oavgjort vid 90. Såg en del som tyckte det var märkligt men själv ser jag flera poänger med det. Minns bara senast från EM 2016 och alla långtråkiga förläningar där inget av lagen vågade gå framåt. Ingen vågade förlora. Alla väntade på straffarna. ”Kör straffar direkt istället” hette det då. För Copa América är detta dock inget nytt, och fördelen är såklart mer vila för spelarna, mindre orättvisa om ett lag spelat 30 min extra samt att de stora lagen måste ligga på om de vill vinna. Det går inte att förlita sig på 30 minuters övertid där ett tröttkört lag som försvarat en hel match till slut går bort sig eller att en trött försvarare tappar huvudet och klipper någon i 116:e minuten med straff som påföljd. Vill man vinna måste man gå för det under 90. Bra incitament tycker jag.

Strandpromenaden i Salvador de Bahía

Mindre bra är det här formatet som årets upplaga blev. Det går inte att ha en såhär liten turnering längre. Conmebol måste lösa knutarna med Concacaf och få till en mer slagkraftig turnering. Sannolikt vill inte Concacaf-länderna av den enkla anledningen att de (USA & Mexiko) aldrig kommer lyckas vinna Copa America och därav vill fortsätta spela sin Gold Cup där de kan slå Haiti och El Salvador och så vidare – men det här formatet med 12 lag är för svagt.

Paraguay tog två poäng på 3 matcher – klarade o-o med 10 man (imponerande insats faktiskt) i kvartsfinalen mot Brasilien och var straffar ifrån en semifinal. Ska man verkligen ha fortsatt chans att kunna vinna turneringen med bara två inspelade poäng i gruppen?

Peru vann bara en match i gruppen och förlorade med gruppfinalen med 5-0 mot Brasilien. Även de höll stången mot Uruguay (som vanligt i dessa tider med hjälp av VAR) och är nu i semifinal efter att den efteråt gråtande Luis Suárez blivit den enda som bränt i straffläggningen.

Argentina slog endast Qatar (!) i gruppspelet, avancerade som grupptvåa och fick Venezuela och en behaglig resa till semifinal efter seger 2-0. Faktiskt det enda laget som gjorde mål i kvartsfinalen.

Det medan Colombia som gruppvinnare och 9 poäng fick ta sig an regerande mästarna Chile. Hur man INTE gör så att de två bästa gruppvinnarna får möta grupptreorna i ett sånt här upplägg övergår mitt förstånd. Redan när Chile och Uruguay lottades i samma grupp och det stod klart i slutspelsträdet att B1 skulle möta C2 medan B2 fick A2 kunde man utläsa att vinnaren i Colombia och Argentinas grupp skulle upp mot Chile/Uruguay och alltså få SVÅRARE motstånd än tvåan i samma grupp som då skulle möta Bolivia, Venezuela eller Peru (såvida inte Brasilien skulle gå bort sig o slutat tvåa).

Om det var det som gjorde att Argentina lät Colombia vinna första matchen ska jag låta vara osagt – men if that’s the case. Well played.

* * * *

Fick bevittna eländet från första parkett. Här står James redo att inleda straffläggningen

Mitt Colombia ja. Ja vad ska man säga. 9 poäng igen i Brasilien precis som i VM 2014. Noll insläppta. Sen börjar slutspelet och då går det som vanligt. I fyra raka turneringar har Colombia gått till straffar. Bara en gång har vi vunnit, mot Peru 2016. Mot Argentina 2015, England 2018 och nu mot Chile 2019 har vi varje gång dragit det kortaste strået.

Att straffar är ett skicklighetsmoment går att se. Våra tre stora stjärnor Falcao, James och Cuadrado har alla satt sina straffar i samtliga straffläggningar de varit med i. Sen kan man köra ole dole doff om vem av de andra jönsarna som inte kommer palla trycket. Jämför med Chile, som efter sin strafförlust mot Brasilien här i Belo Horizonte 2014 kammat sig. Två raka finaler har de vunnit på straffar, och så nu den häromdagen. Varenda chilensk straff satt stenhårt upp i krysset eller i nättaket helt otagbara för Ospina fram tills Alexis hur lugnt som helst rullade in den avgörande. Ett skicklighetsmoment som sagt, där det gäller ha nerverna i styr.

Själva matchen böljade där lagen om vartannat hade initiativet. Arena do Corinthians är en fin skapelse men laget och dess fans är numera på min personliga shitlist efter att de buat ut Yerry Mina med ett förflutet i Palmeiras hela matchen inklusive vid hans straff. Mina satte sin och bjöd på sin sedvanliga dans. Det sista jag hörde på väg ut från arenan var en Corinthians-supporter som mycket aggressivt och högljutt gapade ”fortsätt dansa nu då Mina, din h**unge”. Okej, stabil kille tänkte jag. Ska tänka på honom varje jag ser Corinthians förlora en viktig match framöver.

Den fram tills nu hyllade Carlos Queiroz fick sina fiskar varma i Colombia efter nederlaget. Bytena fick inte alls någon effekt och att han valde att ta ut Falcao när han satte in Duván Zapata förstår väldigt få. Falcao har inte varit het framför mål men nyttig i sitt huvudspel och att hålla i bollen. Perfekt att få in Duván bredvid och trycka ner Chile där mot slutet och dessutom hade Falcao varit en given straffskytt. Nu tappade vi istället all offensiv och varken Duván eller Luis Díaz rörde knappt bollen under sina sena inhopp.

Och varför byta in Duván så sent om han inte ska lägga en straff? Som forward ser jag det snudd på som en skyldighet att lägga en i ett sånt här läge. Vem vill som forward och skyttekung INTE göra ett mål och hjälpa laget? Istället fick vi skicka fram våra backar. William Tesillo blev den olycklige att bränna igår men han är i gott sällskap. Muriel, Jeison Murillo, Zúñiga, Bacca och Uribe kan alla berätta om sina egna missar för Tesillo.

På sociala medier hade legenden René Higuita lovat att raka av sig allt hår om Colombia inte vann turneringen. Om han håller vadet återstår att se, en video från Faustino Asprillas instagram visar i alla fall de två plus Carlos Valderrama i samma rum med en sax i färd att gå lös på Higuitas hår.

* * * *

Den fina promenaden längs sjön på väg till Arena Fonte Nova i Salvador 

Det som återstår nu av turneringen är Brasilien – Argentina i ena semifinalen samt Peru – Chile i den andra. Visst är Brasilien och Chile favoriter på förhand men som vi sett ovan verkar allt kunna hända. Och visst är det bra att det fortfarande är oförutsägbart. Mitt grundtips att Brasilien vinner står jag fast vid. Bollen dansade runt Paraguays mål i princip hela matchen. Dock blir det varken Uruguay eller Colombia i finalen. Skulle Peru lyckas skrälla igen ser jag ingenting som kan stoppa Brasilien i finalen. I skymundan har Argentina höjt sig något och både Lautaro Martínez och Sergio Agüero har joinat Messi i målprotokollet. Jag tror ändå inte de välter värdnationen i semin. Men vi får se på tisdag.

Chile har som sagt vunnit de två senaste upplagorna. Brasilien vann senast 2007 (de tog fyra titlar av fem möjliga åren 97, 99, 04 och 07) medan vi får gå tillbaka så sent som till 1993 för att hitta Argentinas senaste. Peru? Ja de har faktiskt vunnit två gånger, 1939 och 1975.

* * * *

Veckans stora nyhet gällande kommande års turnering  gör gällande att Colombia får arrangera slutspelet och finalen. Man ska ha turneringen ihop med Argentina och båda länderna ville ha slutspelet. Det kommer bli en grupp med de södra lagen Argentina, Uruguay, Paraguay, Chile och Bolivia samt ett inbjudet lag (ryktas om Qatar och Australien nästa år) och så en grupp med de norra lagen Colombia, Venezuela, Ecuador, Brasilien och Peru samt ett inbjudet där också. Två sexlags-grupper alltså där fyra går vidare.

Lite för mycket hockey-VM över det hela där många matcher kommer bli betydelselösa. Om det blir bättre eller sämre än i år återstår att se. Jag tycker dock att turneringen får svårt att lyfta när nästan ”alla” går vidare. Precis som det varit i år.

Colombias president Iván Duque meddelade nyheten i torsdags efter samtal med Conmebols president Alejandro Domínguez. Med tanke på det stora intresse som finns kring colombianska landslaget och dess fans som färgat läktarna gula i två raka VM, att landets arenor renoverades till U20-VM 2011, att Colombias ekonomi och turistnäring går framåt samt att man är en av slutkandidaterna till att arrangera Dam-VM 2023 så tycker jag det är helt rätt att ge Colombia slutspelet. Argentina hade dessutom turneringen så sent som 2011. Sista ordet är säkert inte sagt än och det kan svänga igen på den här kontinenten men som det ser ut i nuläget kommer nästa års final att spelas på Estadio Metropolitano i Barranquilla.

Men dit är det år. Nu fokuserar vi på semifinalerna och nästa söndags final på Maracanã.

Tar Brasilien hem det och besegrar spökena från 1950 och 2014?

Får Argentina revansch för VM-finalförlusten 2014?

Tar Chile tredje raka?

Eller blir det underdogen Peru som går hela vägen?

Svaret får vi under veckan.

Ett av de bästa minnena från mästerskapet är mötet med Faryd Mondragón som signerade våra tröjor

Oscar Lindgren Ortiz


Ryssland - Cypern
Kroatien - Ryssland