Foto: Bildbyrån

Aldrig någonsin förut har ett svenskt damlandslag tagit sig till en OS-final och sedermera vunnit turneringen. I år är året för att lösa upp knutarna i denna korta OS-historia.

Oj vilket gruppspel från vårt kära landslag borta i Japan. Premiären mot USA var något utöver det vanliga. En total överkörning från Sveriges sida, både på måltavlan och prestationsmässigt. Mästerskapsdebutanten Filippa Angeldahl dominerade det centrala mittfältet tillsammans med Caroline Seger samtidigt som den offensiva fyran med Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö hade fritt spelrum där fram.

I backlinjen formerade sig ett mittbackspar med Amanda Ilestedt och Nathalie Björn som fick hela svenska folket att glömma Nilla Fischer och Linda Sembrants otroliga insatser för landslaget det senaste decenniet. Det var en gedigen laginsats för Sverige och det var ett resultat som tyvärr fick stora fotbollsprofiler i landet att förstå att till och med damlandslaget var något att följa.

De övriga gruppspelsmatcherna mot Australien och Nya Zeeland visade upp ytterligare formbesked. Den offensiva aspekten i mötet med Australien var perfektion. Defensivt så fanns det mer att önska, inte minst från lagets nyckelspelare Magdalena Eriksson möjligtvis. Mötet med Nya Zeeland gav ett tecken på den otroliga bredd som detta landslag har, och den bredd som svensk damfotboll har.

Strunt samma. Gruppspelet är spelat och slutspelet är det som väntar härnäst. Och vilka chanser Sverige har skapat sig. Man möter Japan i kvartsfinalen. Ett Japan som präglats av stora framgångar under 2010-talet lett av ikonen Homare Sawa, som tyvärr lagt skorna på hyllan. Dagens Japan är inte lika framgångsrikt då man genomgått en generationsväxling de senaste åren, men det finns hot kvar och framför allt stabilitet. Lyons stjärnback (nyligen klar för Bayern München) Saki Kumagai är stabiliteten själv och den som styr det japanska försvarsspelet. Japan har endast släppt in två mål i detta mästerskap, ett mot Kanada och ett mot Storbritannien. Det vittnar om ett bra försvarsspel, men de har samtidigt endast gjort två mål. Oavsett hur Japan spelar så kommer Sverige att fortsätta på den inslagna vägen och spela sitt spel med dynamik i anfallsspelet och en hög press i försvarsspelet för att hitta sina erövringar i farliga zoner.

Hur ser vägen ut till final efter kvartsfinalen mot Japan då? Jo, den talar gott för svensk del. Nu har inte kvartsfinalen spelats ännu, men om vi leker med tanken att Sverige slår ut värdnationen, så kommer man att ställas mot Storbritannien eller Australien i en potentiell semifinal. Det innebär att det är rena drömläget. Man slipper ett målglatt Nederländerna, man slipper förhandsfavoriten USA och man slipper Pia Sundhages Brasilien i en semifinal. Ett sådant läge har ett svenskt landslag inte haft på mycket länge för att skaffa sig häng på de stora medaljerna.

Storbritannien har inte imponerat på mig under OS, det har dock Australien gjort. Ett Australien som leds av den svenska taktikern Tony Gustavsson. Australiensarna är bra, men inte tillräckligt.
Sverige har asfalterat en väg för sig som man ska och bör utnyttja. Japan blir ett litet gupp på vägen, Storbritannien eller Australien likaså, men när Sverige väl är framme i finalen, då är det gasen i botten och rena rama Autobahn.

Vilka ska egentligen kunna stoppa detta landslag som innehåller en hel trupp av världsklasspelare? Vilka ska egentligen kunna stoppa detta landslag som match efter match hittar nya målskyttar? Vilka ska egentligen kunna stoppa detta landslag som har en världsmålvakt och ett ramstarkt försvar där bak? Vilka ska egentligen stoppa detta landslag som med största stolthet bär den svenska flaggan framåt i denna turnering? Inga.


Brasilien - USA