Det svenska herrlandslaget har stött på mycket sydamerikanskt VM-motstånd genom åren. Brasilien är det landslag som våra blågula mannar har mött flest gånger i världsmästerskapssammanhang, hela 8 tillfällen. Vi minns Pelé och Romario, två bollgenier som strulade till det för Sverige under VM 1958 och 1994. Två årtal som vi ändå ser tillbaka som supersuccéer med både silver och brons. Men det finns en annan framgångsrik sifferkombination som vi lätt glömmer, nämligen 1950.

Jag vill nu ta med er på en resa tillbaka till 1950 och ett fotbolls-VM som än idag betraktas som ett av fotbollshistoriens allra bästa världsmästerskap. Detta var en fängslande turnering på många sätt där Sverige utsattes, flera gånger om, för de tekniska landslagen från Sydamerika. Det var ett mästerskap fullproppat med bl.a. en svensk dundersuccé, kolossala förväntningar på hemmanationen och en drömfinal med oanad utgång. Sverige skickade ett tämligen oerfaret och amatörfyllt landslag till äventyret i Brasilien, då våra utlandsproffs fick stanna kvar hemma p.g.a bestämmelser av det svenska fotbollsförbundet. Folkets dåvarande gunstlingar, Gunnar Green, Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm, tvingades alltså utanför laget. De tre formade till vardags Milans egna supervapen, ”Gre-No-Li”. I den fruktade trions frånvaro fick landet lära sig ett helt nytt sammanknutet namn, ”Pal-Jep-Sko”. Calle Palmér, Hasse Jeppson och Lennart ”Nacka” Skoglund. Drömstarten i gruppspelet var ett faktum, när det ungdomliga, svenska gröngölingslaget chockade storfavorittyngda Italien med 3-2. Den svenska målvakten, Kalle Svensson, agerade fantom mellan stolparna. Hjälten fick efter denna bragdmatch smeknamnet, Rio-Kalle, som kvällens kung av Brasiliens storstad. Det ologiska med detta artistnamn var att matchen faktiskt spelades i Sao Paulo.

Nästa hinder för blågult var Paraguay. Självförtroendet hos de svenska spelarna hade naturligtvis redan ökat till himmelska höjder efter segern mot storfräsarna Italien. Två mål på två minuter i första halvlek och Sverige var på väg mot ännu en vinst. Paraguay spelade aggressivt och de verkade ha hunnit svepa i sig hemsnickrade energidrycker i mängder under halvtidsvilan. Sydamerikanerna kom ut i andra halvlek, med stridsyxan i alltmer fokuserad fattning. Den svenska 2-0 ledningen var kvitterad inom kort och Paraguay fortsatte trycka på ända till slutsignalen. Sverige lyckades rädda oavgjort och den poängen visade sig sedan räcka till gruppseger då Italien besegrade Paraguay i sista matchen. De fyra gruppsegrarna skulle nu göra upp om pallplatserna i form av ett serisepel, där alla skulle möta varandra.Självaste hemmanationen väntade i första rundan. Matchen blev en brasiliansk uppvisning där den svenska målvakten Kalle Svensson fick vända på klacken flera gånger om och plocka bollen ur nätmaskorna. Det brasilianska landslaget var som alltid fullspäckat med storstjärnor, däribland mästerskapets stora skyttekung Ademir Marques de Menezes. Målsprutaren spottade in fyra av sina nio baljor under turneringen, bakom målis-Kalle. Snacka om en äkta Sverigedödare. När lektionen var över skrevs slutresultatet till förkrossande 1-7. Som ett litet försvar av nederlaget kan påpekas att publikantalet på matchen räknades till ofattbara 138 886 fotbollstokiga åskådare. Jag kan ana att minst 99.8 % av den siffran bestod av hängivna brassar! När Chico satte 0-3 hände något häpnadsväckande på läktarna. Plötsligt tog alla åskådarna fram sina klarvita näsdukar och började vifta ivrigt. Manifestationen symboliserade ett artigt, men provocerande, farväl till gästerna Sverige i VM-slutspelet. Minst sagt en kaxig och kränkande gest, men jag kan inte låta bli att mysa över hur stämningen, synen och känslan måste ha varit för de svenska spelarna. Aldrig kan väl några ha känt sig så små och ovälkomna på en fotbollsplan. Även det är ju en merit.

Efter utskåpningen var det tappra blågula laget nyladdade och redo att försöka bestiga det uruguayanska berget. Segern var faktiskt inte långt borta då våra mannar länge var i ledningen, men Uruguay tryckte på en växel till, diregerade av sin mittfältsgeneral Juan Alberto Schiaffino, och de svenska krafterna började tryta. Syamerikanernas vändning fullbordades och matchen slutade 2-3. När man har lirat inför nästan 140 000 personer och i nästa match får nöja sig med knappt 8000 åskådare, så kanske saknaden av dånet, jublet och stämingen blir total och den mentala orken inte håller hela vägen. Man kan bara ana.Trots slutkraschen mot Uruguay så räckte det ändå med vinst mot Spanien för att bärga hem bronspengen till vårt avlånga land.

Den svenska lagledaren, Putte Kock, gjorde en radikal möblering i startelvan till den sista matchen.
Nacka Skoglund och Hasse Jeppson som hade stor betydelse i den svenska framgången fick ta plats på bänken. Motiveringen var att det var bättre med friska och hungriga B-spelare än halvskadade och mätta A-lirare. Kom då ihåg att Sverige från början skickade landets ”reservlag” till turneringen. Men de nya, pigga och fräscha spelarna gjorde ingen besviken. Sverige dominerade mot ett tekniskt och ivrigt, men tröttkört, Spanien. VM-bragden var fullständig med en bronsmedalj runt halsen. Men den stundande medaljutdelningen skedde under lite underliga omständigheter. Några av spelarna råkade av en tillfällighet träffa på en finsk FIFA-delegat, som blev nöjd när han såg killarnas landslagsdräkter. Mannen räckte fram en plastpåse som innehöll alla de svenska bronsmedaljerna. Bronsglädjen var total och Svenska fotbollsförbundet kunde ju naturligvis inte låta bli att belöna landets hjältar när de återvänt hem. Alla spelare i truppen fick varsitt presentkort på hela 1000 svenska kronor.

Vilka vann mästartiteln då? Det blev en direkt final mellan Brasilien och Uruguay. Alla ville vara på plats i arenan när Brasilien enkelt skulle leka hem guldet. Maracanastadion, världens då största arena, fylldes till helt makalösa mängder med åskådare. Arenan var kapabel för 180 000 men den officiella publiksiffran skrevs till 199 954. Människor med klaustrofobi lär ha haft det kämpigt i folkhavet. Brasilien behövde bara ett oavgjort resultat för att stå som slutliga mästare. Guldet verkade därför vara i hamn när brassarna tryckte in 1-0, i början av den andra halvleken. De vita adjö-näsdukarna var än en gång redo att vinka tack och hej till motståndarna. I de brasilianska spelarnas tankar rullade det nog redan glädjebilder av den kommande bejublande prisceremonin. Detta utnyttjade Uruguay och inte minst Juan Schiaffino. Han kvitterade på egen hand i 66: e minuten och passade fram till segermålet i minut 79. Uruguay var nu plötsligt bäst i Sydamerika och framförallt världsmästare! Hela Brasilien hade blivit bestulet på guldfesten. Inför sista matchen hade alla givetvis räknat iskallt med hemmanationens succé! Ett antiklimax av rang! Brasilianska spelarna hade minst sagt tagit ut guldet i förskott då de innan Uruguay-matchen vid autografskrivning lade till det självklara, ”Världsmästare 1950”. När domaren blåste VM:s sista trudelutt var bedrövelsen extrem och kaos utbröt på planen. Prisutdelningen uteblev faktiskt. FIFA-presidenten, Jules Rimét, stod vilsen på innerplan bland chockade människor. Han höll VM-bucklan hårt i sin famn samtidigt som han knuffades till höger och vänster i folkmängden. Till slut upptäckte Rimét Uruguays lagkapten mitt i kaoset. Presidenten smög diskret fram bucklan, utförde en snabb handskakning och skyndade sig fort därifrån.

Vår lagkapten Zlatan vet nu vad som väntar nästa år, när Sverige spöar Brasilien i VM-finalen.

Joel Nordin


Borussia Dortmund - Real Madrid